____________------------ THE PEN TELLS ------------____________

ALLT SOM ÄR FAST FÖRFLYKTIGAS

Photo Subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo: Marchand / Meffre

    THE RUINS OF DETROIT (2005-2010)

Två Franska fotografer Yves Marchand och Romain Meffre började fotografera ruinerna efter Detroits bilindustri. Bla.a ifrån Detroit ruinernas stad. Det resulterade i utställningar och bildspel som har visats världen över. Staden Detroit var i början 1900-talet bilarnas huvudstad. Motor City var en förebild för det Urbana och Industrialiserade samhället. I början av 2000-talet, då bilproduktionen för länge sedan lämnat USA för Asien, är den istället en stark symbol för en övergiven 1900-tals kapitalism. Allt som är fast förflyktigas.

I slutet av 1900-talet skulle mänskligheten uppfylla en gammal dröm. Ett snabbt och autonomt förflyttningsmedel blev långsamt verklighet för ingenjörer och en ny era utvecklades, bilindustrin och blev en industriell revolution. Visionära ingenjörer och entreprenörer strömmade till. 1913 byggde den nya biltillverkaren Henry Ford den första storskaliga monteringslinjen. och inom några år blev Detroit huvudstad för  bilindustrins massproduktions vagga. Detroit växte och fina stadsdelar visar stadens rikedomar.

Detta blev också början till stadens förfall. Under 50-talet när bilen flyttade människor snabbare och längre, började det växa fram nya förorter som folk flyttade till. Avindustrialisering och segregation ökade. Bilindustrin började lämna USA för Asien. Och inom 50 år tömdes nästan Detroit på människor och bilindustrin. Idag räknas Detroit som en stad i mumifiering, resterna av ett stort imperiums bortgång /// Robert G

 Institute: Photo Subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo: Marchand / Meffre

Pennan är mäktigare än  Svärdet ! Talesättet är kanske en klen tröst för den som står inför  det råa och nakna våldet. Men det har använts om och om igen genom historien. Betydelsen är att ord, kunskap och kommunikation är starkare maktmedel än krig och våld.

 Institute of Images is subject to copyright/Malmö/Sweden/Street Scen ©Photo:Rggus G

_______________PHOTOJOURNALISM_IN TIME_______________

nedskräpning i våra hamnar 

Nedskräpning är ett riktigt dåligt beteende från oss människor som bara blir värre. I våra städer, hamnarna och i naturen, överallt hittar man avfall. Det startas många frivilliga projekt mot nedskräpning, men det hjälper inte i längden. Vi människor måste bli bättre på att ta hand om vårt avfall.

Gemensamt för vad som räknas som nedskräpning är att det är rester från olika typer av konsumtion. Trots att vissa typer av skräp kan tyckas vara av biologiskt material, exempelvis bananskal och skal från solrosfrön, tar de så pass lång tid för naturen att bryta ned – att de också räknas som skräp.

Fimpar är vanligaste skräpet i vår omgivning

I Sverige är fimpar det absolut vanligaste skräpet i våra städer. Snus kommer på andra plats, och tillsammans utgör de 80% av allt skräp, enligt Håll Sverige Rent. I staden och naturen hittas också allt fler engångsförpackningar, och där är den absolut vanligaste typen glass-, snacks- och godisförpackningar.

Varför skräpar människor ner?

De tre vanligaste förklaringarna till att vi skräpar ner enligt Håll Sverige Rent:

Sociala normer

Vi gör som andra gör och om de skräpar ner utan att det får konsekvenser blir det en signal om att det är okej att göra så. Och är det redan skräpigt på en plats så är det större risk att fler skräpar ner där.

Bekvämlighet

En av tre som skräpar ner säger att de gjorde det för att det inte fanns någon papperskorg i närheten. Var femte säger att det berodde på ren slöhet.

Otydligt ansvar

Även om de flesta håller med om att det är vårt eget ansvar att ta hand om vårt skräp finns det situationer när vi tycker att det är mer okej att skräpa ner.

På en konsert eller match där vi vet att någon annan städar upp efteråt känns det mer okej att skräpa ner.

Vad säger lagen?

Det har sedan länge varit förbjudet att skräpa ner i större mängder, t.ex. att dumpa en soffa eller trädgårdsavfall i en park.

Men från och med den 1 januari 2022 är det även straffbart att slänga mindre mängder skräp på marken som t.ex. fimpar och snusprillor.

Allt som kastas i naturen eller på offentlig plats ger böter på 800 kronor, vilket innebär att en felslängd fimp ger lika höga böter som en felslängd kartong eller säck med gamla kläder.

Och lägg ner den där uppfattningen att någon annan kommer och tar hand om skräpet åt dig. "TA HAND OM SKRÄPET SJÄLV" Använd din hjärna till något hållbart ///// Robert G

 Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photojournalism In Time©Photo:Robert G

Photojournalism in Time Är det senaste webb verktyg inom Street Scene Worldwide photo group. Bildjournalistik är en särskild form av journalistik som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin på följande. En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller. Photojournalism in Time kommer att arbeta genom de riktlinjer som arbetats fram av : The Umbrella Photographic Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene

_______________PHOTOJOURNALISM_IN TIME_______________

100 miljoner fimpar om året 

100 miljoner fimpar om året! Skåningarna har slatt nytt rekord igen, det har ökat inte minskat sedan förra kampanjen mot fimpar på marken. Trots att det är olagligt och förgiftar vårt vatten. För att jämföra som et exempel- När du ätit en glass slänger du pinnen marken och trampar till den med foten ! Så gör ingen. men samma behandling med en cigarettfimpar är vanligt, och är inte ett avvikande beteende, det har blivit ett inövat beteende, tro forskare. Fast att det sedan 2022 är ett brott och kan ge 800 i böter. Man tycker att fimpen är så liten, den syns ju knappt.

Men fimparna är inte ett litet problem, det är det vanligaste skräpet på vår planet. Sverige toppar listan. Fimpen är svår städad, det är tidskrävande och blir kostsamt.

Malmö stad uppskattar att man förra året städade upp ca 99 miljoner fimpar och det verkar inte till att minska. Med ny lagstiftning skall tobaksbolagen, ta mer ansvar och betala för nersmutsningen. Sverige har som mål att minska ner till hälften fram till 2030.Jag säger som jag sagt innan det är mycket respektlöst av de som röker mot sina medborgare och omgivning. Fy skäms //// Robert G

 Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photojournalism In Time©

 Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photojournalism In Time©Photo:Robert G

Photojournalism in Time Är det senaste webb verktyg inom Street Scene Worldwide photo group. Bildjournalistik är en särskild form av journalistik som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin på följande. En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller. Photojournalism in Time kommer att arbeta genom de riktlinjer som arbetats fram av : The Umbrella Photographic Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene

_______________PHOTOJOURNALISM_IN TIME_______________

 SURAKARTA CENTRAL JAVA_INDONESIEN

This is a photo collection from an urban community and several locations in Surakarta Central Java, Indonesia. Photographer is Manu Kretyawan who is also a doctor in his country. This is a country and area that has a lot of poverty. As Manu documents in his spare time as a freelance photographer. And collaborates with Street Scene worldwide photoblog.

Manu Kretyawan

Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo:Many Kretyawan

 Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photojournalism In Time©Photo:Robert G

Photojournalism in Time Är det senaste webb verktyg inom Street Scene Worldwide photo group. Bildjournalistik är en särskild form av journalistik som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin på följande. En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller. Photojournalism in Time kommer att arbeta genom de riktlinjer som arbetats fram av : The Umbrella Photographic Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene

_______________PHOTOJOURNALISM_IN TIME_______________

 får man fotografera döda människor

Photographic  Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene©  Aftonbladet/ Upphovsrättssinnehavare

Med kriget i Ukraina väcks frågan till liv : Får man fotografera döda? Är det att utnyttja människors lidande, eller tvärtom ett sätt att visa omvärlden vad mänskligt lidande innebär.

Jenni Morelli som är chefredaktör på Fotografisk Tidskrift. Har gjort ett reportage om just om att fotografera döden. Jenni Morelli tar en bild på sin döda pappa och pratar med krigsfotografer och forskare.

När min far precis hade dött på sjukhemmet i Täby tog jag en bild av honom med min mobil. Bilden är nog den mest privata jag har, ingen har sett den. Att fotografera var en impulshandling. Jag minns en stark känsla av att jag eventuellt gjorde fel, inte ville bli påkommen. Jag ville bevara och minnas ögonblicket, påminnas om livets bräcklighet och betänka att jag en dag också ska vara död. Memento Mori.

Bilder av döda människor kan skänka oss frid och de kan skaka om oss i vårt innersta. I den här texten undersöker jag olika typer av bilder av döda och pratar med både fotografer och forskare. Ämnet är etiskt svårt, och stort och snårigt. Det rymmer alltifrån privata efter döden bilder som sattes i album, bilder från konstvärlden som hänger på museer, bilder i mederna av människor som dör när de flyr eller är offer i våldsamma krig. Döden i bild är bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner eller våra datorer. Ämnet är svårt att närma sig utan att samtidigt gräva i hur jag själv förhåller mig till den obegriplighet som döden är. Jag började titta bakåt när döden fortfarande bodde hemma.

"När det gäller mig själv, kommer jag att tänka på, i skrivande stund, hur det var när jag hittade min egen far liggandes död på golvet i sitt hem. Väldigt omskakande och chockartat. Kommer ihåg att jag ringde hem till min fru, och helt uppskakad frågade vad skall jag göra."

Photographic  Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene©  Photo : Niclas Hammarström/Expressen/TT

När den fotografiska tekniken uppfanns och spreds i mitten av 1800-talet levde de flesta i vår del av världen fortfarande i bondesamhällen. Dog gjorde vi i våra sängar. Inte sällan redan som små barn. Gud styrde över liv och död. Ofta var det prästerna som angav dödsorsak och skrev intyg. Släktingarna svepte liket som kunde få ligga tills tjälen gått ur jorden.

Att porträttera vuxna och även barn som dog var vanligt. Man hedrade den som dött och värnade om minnet genom att ta en bild. Bilderna sattes i album, skickades till släktingar eller ramades in och ställdes på spiselkransen. I doktorsavhandlingen Döden, kroppen och moderniteten har idéhistorikern Eva Åhrén, tillika chef för enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska institutet, undersökt hur vårt sätt att handskas med döden förändrades under den period då den svenska bondbyn ersattes av det moderna folkhemmet. Jag ringer henne för att ta reda på varför det var vanligt att ta bilder av sina döda förr. Traditionen att porträttera döda hade funnits länge. Tidigare i historien tog många kungar och rika människor hjälp av konstnärer som målade av dem eller gjorde dödsmasker av deras ansikten. Med hjälp av ett fotografi kunde fler minnas sina döda. Teknikens spridning gjorde det möjligt även för fattigare människor att avbilda sina döda, säger hon.

Flera av de bilder som hon skrivit om i sin avhandling finns bevarade i Nordiska museets samlingar och är tagna i enkla miljöer. Ofta var det kringresande fotografer som tog dem och bilderna är ganska snarlika visuellt. Den döde personens ansikte ses tydligt. I de enklare miljöerna var det ofta själva avskedet som dokumenterades. Man ser kyrkan, uppställda släktingar, det var själva begravningen man ville minnas. Men det finns skillnader i materialet. Bilder på döda människor från borgerliga samhällsklasser ser annorlunda ut. Här arrangerades en väl ljussatt kistbild med en blomma eller en palm i rummet. Kandelabrar, kransar, lite mer skryt, mer ett porträtt av den döde än en bild av händelsen, de liknar mer porträttet på skådespelaren Sarah Bernhardt som hon iscensatte före sin död, säger hon.

Photographic  Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo :  Vadim Ghirda

_______________PHOTOJOURNALISM_IN TIME_______________

 A BLACK AND WHITE STREET PHOTOGRAPHER_IN THE RAIN

  Images is subject to copyright/Street Scene©Portugal:Photo: Rui Palha

Född i april 1953, Portugal och bor i Lissabon.

Rui har fotograferat sedan han var 14 år. Han är en lågprofilerad gatufotograf inspirerad av fantastiska fotografer som Henri Cartier-Bresson, Elliot Erwitt och Doisneau.

Rui tror att för att en person ska kunna betrakta sig som en riktig gatufotograf, borde de älska och respektera gatumänniskor, huvudaktörerna på gatubilden.

Han är också en stor älskare av Black&White Photography ... när han frågas varför han säger,

"Självklart alltid svartvitt. Ingen färg ingen lögn. Om du tittar på ett svartvitt fotografi och om du känner något trevligt eller gillar det mycket beror det på att bilden berättar något utan artefakter eller distraktioner , visst, fotografiet är bra.

Ibland är ett färgfoto tilltalande bara för att kombinationen av färger är vacker. Det betyder inte att jag inte gillar färgfoton. Det finns fantastiska fotoreporter som använder färger. Men jag använde bara svartvitt. "

Ett mästerligt fotografiskt arbete / Rggus Photo

Images is subject to copyright/Street Scene©Portugal:Photo: Rui Palha

 Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photojournalism In Time©Photo:Robert G

Photojournalism in Time Är det senaste webb verktyg inom Street Scene Worldwide photo group. Bildjournalistik är en särskild form av journalistik som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin på följande. En bildjournalists vardag går ut på att ständigt anpassa sig och gilla läget. Fotografen ska kunna tänka nytt på en sekund och se sig om efter nya möjligheter inom de snäva ramar som begränsar uppdraget: att göra något visuellt intressant av en verklighet som inte är det, ofta under tidspress och inte sällan med relativt motvilliga modeller. Photojournalism in Time kommer att arbeta genom de riktlinjer som arbetats fram av : The Umbrella Photographic Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene