STREET SCENE 2.0: ______THE INVESTIGATIVE PHOTOJOURNALISM_____

FÅR MAN FOTOGRAFERA DÖDA MÄNNISKOR

Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Stephen Dupont

Med kriget i Ukraina och Gaza, och andra oroligheter i vår värld, väcks frågan till liv : Får man fotografera döda? Är det att utnyttja människors lidande, eller tvärtom ett sätt att visa omvärlden vad mänskligt lidande innebär. Fotojournalister som fotograferar väpnade konflikter, de gör det för att dokumentera pågående händelser för eftervärlden. Men när det gäller privat så tror jag att det är en impulshandling, efteråt kan det skapa en stark känsla att man gjort fel, man ville bevara och minnas ett ögonblick. Kanske påminnas om livets bräcklighet.

Bilder av döda människor kan skänka oss frid och de kan skaka om oss i vårt innersta. Ämnet är etiskt svårt, och stort och snårigt. Det rymmer alltifrån privata efter döden bilder som sattes i album, bilder från konstvärlden som hänger på museer, bilder i mederna av människor som dör när de flyr eller är offer i våldsamma krig. Döden i bild är bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner eller våra datorer. Ämnet är svårt att närma sig utan att samtidigt gräva i hur jag själv förhåller mig till den obegriplighet som döden är. Att titta bakåt i historien när döden fortfarande bodde hemma, är intressant.

Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo : Niclas Hammarström/Expressen/TT

När den fotografiska tekniken uppfanns och spreds i mitten av 1800-talet levde de flesta i vår del av världen fortfarande i bondesamhällen. Dog gjorde vi i våra sängar. Inte sällan redan som små barn. Gud styrde över liv och död. Ofta var det prästerna som angav dödsorsak och skrev intyg. Släktingarna svepte liket som kunde få ligga tills tjälen gått ur jorden.

Att porträttera vuxna och även barn som dog var vanligt. Man hedrade den som dött och värnade om minnet genom att ta en bild. Bilderna sattes i album, skickades till släktingar eller ramades in och ställdes på spiselkransen. Man har undersökt hur vårt sätt att handskas med döden förändrades under den period då den svenska bondbyn ersattes av det moderna folkhemmet. Traditionen att porträttera döda hade funnits länge. Tidigare i historien tog många kungar och rika människor hjälp av konstnärer som målade av dem eller gjorde dödsmasker av deras ansikten. Med hjälp av ett fotografi kunde fler minnas sina döda. Teknikens spridning gjorde det möjligt även för fattigare människor att avbilda sina döda. Flera gamla bilder som är tagna i enkla miljöer, är bevarade på flera Museers bildarkiv.

Ofta var det kringresande fotografer som tog de här bilderna och är ganska snarlika visuellt. Den döde personens ansikte ses tydligt. I de enklare miljöerna var det ofta själva avskedet som dokumenterades. Man ser kyrkan, uppställda släktingar, det var själva begravningen man ville minnas. Men det finns skillnader i materialet. Bilder på döda människor från borgerliga samhällsklasser ser annorlunda ut. Här arrangerades en väl ljussatt likkista i bild med en blomma eller en palm i rummet. Kandelabrar, kransar, lite mer skryt, mer ett porträtt av den döde än en bild av händelsen.

Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo : Vadim Ghirda

Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Aftonbladet/ Upphovsrättssinnehavare

Om döden bodde hemma på 1800-talet flyttade den så småningom hemifrån under 1900-talets första decennier när svensken blev modern och folkhemmet byggdes. Läkarvetenskapen tog över auktoriteten från Gud och begravningsentreprenörer hämtade de döda kropparna och tog hand om bestyren. Sakta men säkert försvann traditionen med att ta porträtt av de döda. Eva Åhrén har dock kunnat se att bilder av döda barn fanns kvar längre fram i tiden. Den traditionen lever fortfarande. Nu för tiden är det ofta sjukhus fotografer som tar porträtten så att föräldrarna kan minnas sina barn och använda bilderna i sitt sorgearbete.

Man kan nog kan jag tycka att döden är en mycket privat affär. I Sverige har vi länge haft en nästan förbjuden känslighet för att visa bilder på döda kroppar i offentliga rum, det är inte vanligt med lit de parade som är vanligt förekommande i andra länder. Våra värderingar, förändras hela tiden. Vi måste förstås skilja på vårt förhållningssätt till bilder av döda vi känner och döda vi inte känner. Det är väldigt olika vad vi känner när vi ser bilderna. Men att som forskare tidigare hävdat att döden skulle vara frånvarande i det moderna samhället stämmer verkligen inte. Aldrig har vi kunnat se så många bilder av döda som nu. Tänk bara på alla deckare, fiktionen fullkomligt svämmar över av dem. När det gäller verkligheten med nyheter och dokumentation, så ägnar vi extremt mycket tid åt att titta på döda kroppar, i vår nutid.

Fotografier av lidande och döda människor har blivit en del av vårt vardagliga mediala flöde både i fiktionen och i nyhetsjournalistiken. Ofta möts vi av intima och avklädda detaljer av andra människors lidande, människor i krig, på flykt, i svältkatastrofer och efter terrordåd runt om i världen, ett slags, lidande på håll. Medier lever av att berätta obehagliga saker, bildjournalister måste vara på plats där döden och eländet utspelas. Deras förflyttningar över klotet är ett uttryck för vilka händelser som anses viktigast att leta efter och dokumentera död och elände. Bilder av döda i journalistiken är alltid grymma och obehagliga. Och i vissa fall måste vi bortse från släktingars vilja. Det finns bilder av döda som vi verkligen måste se. Det finns heller ingen generell regel för vilka bilder det är. Det måste alltid bedömas från fall till fall, enligt fotojournalister.

Nyhetsbilder av döda fyller alltså en viktig funktion, men inte konstnärliga bilder med samma motiv. Att möta bilder av döda människor i en konsthall kan vara mycket värre än att se dem i en dagstidning. Man ställer mycket högre moraliska krav på fotografen som använder andras kroppar för att skapa konst.

Under 80-talet kom allt fler fotografer att porträttera döda: Rudolf Schäfer, Clare Strand, Andres Serrano, Hannah Wilke, Pedro Meyer, Sally Manns bilder av sin döde far 1988 och sedermera i boken What Remains där hon tar bilder av lik som begravts i naturen i forskningssyfte. Joel-Peter Witkin, vars arrangerade bilder med kroppar köpta på mexikanska bårhus, imponerade stort på mig som ung. Richard Avedon tog porträtt på sin cancersjuke far som sedan publicerades i An Autobiography 1993. Också Hasselbladspristagaren Ishiuchi Miyakos bilder i serien Mother handlar om moderns död, även om det är kläderna hon avbildar, inte sin mammas kropp.

I vår sociala medier-tid, när så många lägger ned ansenlig energi på att underhålla sin offentliga persona, kan tanken på hur vi kommer att se ut efter döden vara skrämmande. Som det skrevs innan, tiderna förändra, och vi människor därefter. Den som lever får se ///// Robert G

Den undersökande och grävande fotojournalistiken i vårt samhälle, att minnas och bli ihågkommen

Photojournalism is a good tool to remember moments that happened in one's life, involving yourself, or out there in our world. Photojournalism (or photojournalism) is a particular form of journalism (ie the collection, editing and presentation of news material for publication or broadcast) that creates images to tell a news story. These days, only still images, in serious news reporting, are usually referred to. We live in a world with constantly new events to document, that is photojournalism /// Robert G / Street Scene

https://rgstreetblog.blogspot.com/

Street Scene photoblog started 11/4 2011 and is a global platform and worldwide network for and with images and photographers from all over the world. It is a good instrument for photographic images in the urban environment. To experience and get inspiration for this photo art form. Street photography is like walking around a large theater where different situations and events that happen in an urban environment are always played out. A reflection of the usual routines of everyday life, places that everyone visits every day. The street where you live, many of your favorite places.