____________<<<<<< RGGUS REFLECTION >>>>>>___________

 transport upp och ner

Vår värld är fylld av hemligheter, får man reda på en hemlighet så vill man ju gärna veta vad som döljer sig bakom den, eller under den. Välkomna till den här berättelsen som handlar om en hemlighet som låt oss säga, utspelar sig långt under fötterna, men det är en sann historia. En dag för ca 10 år sedan när jag åkte hiss på en gata i ett hus i min närmiljö. Ända sedan barnsben har jag alltid varit nyfiken på konstigheter och velat ta reda på mer om saker och ting. Detta har alltid följt mig, min resa genom åren. Nästan som galenskap, eller så är jag galen än idag. Galen i att få veta mer. För nyfikenheten kan skrämma en om man inte är beredd på svaret. Men för mej var det tvärtom, var alltid förberedd på det overkliga, och ett svar som var utanför min egen förståelse eller intelligens. Det har blivit ett mantra som jag levt efter. Ständigt sökande efter något nytt att upptäcka. När jag steg in i hissen och den var på väg upp började nödsignalen ringa hissen fortsatte att gå upp. När jag var uppe på min vånings plan, gick jag ur hissen, jag svarade inte , vem det nu var som ringde.......................

 Institute of Images is subject to copyright/Malmö/Sweden/Street Scen ©Photo:Robert G

__________ RGGUS REFLECTION 2.0 - PHOTOBLOG _________

 "LIVET HAR SIN GÅNG"

Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene©Photo:Robert G

Livet begåvas med barn, som växer upp och är plötsligt unga vuxna och vi själva börjar bli gråhåriga, får skavanker och har gått in i nästa fas av vårt liv. Genom alla olika faser blir det naturligtvis vad vi gör det till, vad vi stoppar in för innehåll och hur vi väljer att ta oss an saker. Bevarar vi nyfikenheten, spontaniteten och glädjen över varje ny dag? Eller har vi börjat bli lite avtrubbade och gått ner i varv? Har vi kommit till fasen där våra föräldrar börjar bli gamla och skröpliga, eller har vi kanske redan mist en eller båda?

Hur ser vi på dem, de äldre, de som kanske är i sista faserna av det liv vi känner till? Behöver våra föräldrar vår hjälp? Hjälper vi dem? Eller behöver vissa av våra föräldrar hjälp, men vägrar av olika anledningar? Envisa, vill inte vara till besvär, blundar inför faktumet att inte klara sig själva på samma sätt som förr och blir tjuriga, deprimerade, bångstyriga och alldeles… omöjliga? Hur ska vi tackla det? Vad kan vi hjälpa med ändå och när går gränsen för vad vi har ansvar för och inte?

Kan du hantera sorgen och oron det innebär över att gå från att få vara barn till sina föräldrar till att plötsligt stå inför faktumet att det är du som blir som en förälder till din mamma/pappa? Ha en trevlig fredag+ och ta hand om de nära och kära ///// RobertG