"LIVET HAR SIN GÅNG"
Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene©Photo:Robert GLivet begåvas med barn, som växer upp och är plötsligt unga vuxna och vi själva börjar bli gråhåriga, får skavanker och har gått in i nästa fas av vårt liv. Genom alla olika faser blir det naturligtvis vad vi gör det till, vad vi stoppar in för innehåll och hur vi väljer att ta oss an saker. Bevarar vi nyfikenheten, spontaniteten och glädjen över varje ny dag? Eller har vi börjat bli lite avtrubbade och gått ner i varv? Har vi kommit till fasen där våra föräldrar börjar bli gamla och skröpliga, eller har vi kanske redan mist en eller båda?
Hur ser vi på dem, de äldre, de som kanske är i sista faserna av det liv vi känner till? Behöver våra föräldrar vår hjälp? Hjälper vi dem? Eller behöver vissa av våra föräldrar hjälp, men vägrar av olika anledningar? Envisa, vill inte vara till besvär, blundar inför faktumet att inte klara sig själva på samma sätt som förr och blir tjuriga, deprimerade, bångstyriga och alldeles… omöjliga? Hur ska vi tackla det? Vad kan vi hjälpa med ändå och när går gränsen för vad vi har ansvar för och inte?
Kan du hantera sorgen och oron det innebär över att gå från att få vara barn till sina föräldrar till att plötsligt stå inför faktumet att det är du som blir som en förälder till din mamma/pappa? Ha en trevlig fredag+ och ta hand om de nära och kära ///// RobertG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar