Powered By Blogger

2025/01/19

____________<<<<<< RGGUS REFLECTION >>>>>>___________

 att skriva sin egen dödsruna

Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Malmo Today©Photo:Robert G

Har du börjat jobba på ditt eftermäle än? Det finns allt fler möjligheter att detaljplanera sin död – och hur det ska pratas om dig efteråt. Man kan se en röd tråd, från pyramiderna till dagens selfie-runor.
Det är den mest kända versen i Hávamál, den fornnordiska samlingen visdomsord: ”Fä dör / fränder dör / en dag dör också du. / Ett vet jag / som aldrig dör: / domen över den döde.”
Döden kan vi inte fly ifrån. Vi kan, om vi ska tro Hávamál, inte heller undfly vårt eftermäle. Doften dröjer sig kvar långt efter att vi själva lämnat rummet. Hårda bud. Inte underligt om vi greppar efter deodoranten medan vi fortfarande kan. ”Taking a few minutes to write an obituary for yourself can be a gratifying experience”, kan man läsa på den amerikanska sajten Cake som ger tips och råd om ”end-of-life-planning”. I en tid då många ser sig som sina egna livs projektledare är det kanske helt följdriktigt att också döden blir ett projekt som ska detaljplaneras.

Cakes råd riktar sig i första hand till personer vars runor sannolikt är tänkta för en begränsad krets; släkt, vänner, kollegor, grannar. Digitaliseringen har ju öppnat nya publiceringsmöjligheter vid sidan av tidningarnas ”minnesord”. Familjesidorna, i pappersversion och på nätet, har kompletterats med digitala ”minnessidor” och ”minnesrum”. Begravningsbyråerna, både de som ingår i Fonus-koncernen och de som är anslutna till Sveriges Begravningsbyråers Förbund, SBF, ger med sina digitala arkivtjänster oss möjlighet att uttrycka önskemål kring formerna för vår egen död. I ”Vita arkivet” respektive ”Livsarkivet” kan man ge regi-instruktioner för sin begravning. Det finns också utrymme för självbiografiska noteringar eller berättelser. Men även här är den tänkta framtida läsekretsen begränsad: familj, vänner, arbetskamrater.
Dödsrunorna i pressen vänder sig till en betydligt bredare publik, ”allmänheten”. Och liksom de ursprungliga runorna, de som höggs in i sten, har tidningarnas dödsrunor, åtminstone tidigare, prioriterat personer som på det ena eller andra sättet varit prominenta. Runstenarna restes över hjältar som plundrat i österled och fallit i Särkland. Dödsrunor har som regel skrivits om människor som antingen haft en framskjuten position i samhället eller har gjort något anmärkningsvärt. Efter döden har vi sällan varit lika.

Runorna har demokratiserats, men också i dag ska den avlidna ändå gärna ha varit ”särskild” i något avseende, en extra engagerad lärare, en outtröttlig bridgespelare. Det ska finnas en historia i varje läsvärd runa, en roman i miniatyr. Britterna är mästare i denna genre. Ta till exempel de dödsrunor som ligger sist i varje nummer av veckomagasinet The Economist. De oundvikliga prominenserna får visserligen sina spalter: drottning Elizabeth, Hilary Mantel, Michail Gorbatjov. Men veckans runa kan lika gärna vara ett porträtt av en för de flesta okänd person som bär på en fascinerande berättelse.

Förmodligen har människor i alla tider berättat för varandra om andra människor som levt märkliga liv eller gjort storartade saker. Dödsrunan är en eminent litterär genre. Det förvånar därför inte att långt innan begreppet ”autofiktion” blev varje kultursidas egendom kunde enstaka skrivkunniga personer ta chansen att rista sina egna runor.

Den 19 december 1957 hittades journalisten Lowell M. Limpus död i sin lägenhet vid Tudor City Place i New York. Limpus, som var en uppburen reporter på The New York Daily News, blev 60 år. Det rådde ingen mystik kring hans död. Livet hade helt enkelt runnit ur honom. Men på nattduksbordet låg ett kuvert med ett artikelmanus. Det var Limpus dödsruna, skriven av honom själv. De första meningarna har blivit smått klassiska: ”This is the last of the 8 700 or more stories I’ve written to appear in The News. It must be the final one – because I died yesterday.”

Lowell Limpus förklarade att han skrivit sin egen runa eftersom han visste mer om ämnet än någon annan. Samma motivering använde Limpus svenska kollega, den ständiga reportern Staffan Heimerson, när han i en intervju i P4 Extra i september i år berättade att han skulle skriva sin dödsruna själv. Ingen annan kände honom tillräckligt bra för att göra jobbet. Det finns fler exempel på gör-det-själv-runor. En av de mer uppmärksammade publicerades i den italienska tidningen Corriere della Sera i juli 2020. Artikeln inleddes med ett sakligt konstaterande i Limpus-stil: ”Jag, Ennio Morricone, är död.” Den legendariska filmkompositören förklarade sedan, något motsägelsefullt, att han tagit runan i egna händer eftersom han inte ville ha så mycket ståhej kring sin bortgång. ”Jag vill inte störa någon.” Att en kändis skriver sin egen runa och låter ett stort medieföretag publicera den är trots allt så ovanligt att det i sig skapar extra uppmärksamhet. Att personer som inte är kända försöker få sina egna dödsrunor publicerade i pressen är förmodligen ännu ovanligare.
Runorna i pressen är liksom alla andra tidningsgenrer underkastade konventioner och förväntningar. De är griftetal i trycksvärta. (Och intressant nog var det på 1600- och 1700-talet inte ovanligt att griftetalen, eller ”likpredikningarna”, bevarades i tryck.) I kyrkan hålls talet vid kistan av prästen, kanske också av anhöriga och vänner. Vi förväntar oss inte att den döda ska lyfta på kistlocket för att berätta om sig själv. Men för den som vill vara delaktig i utformandet av det egna eftermälet finns det ju andra sätt att göra det på. Har alltid funnits.
Den dödas status och ställning speglades också i gravstenens storlek, utformning och placering. Närmast kyrkan hittar jag en kyrkoherde, en riksdagsman och en minister. ”Statsrådet Axel Pehrsson Bramstorp” var ledare för Bondeförbundet, mångårig jordbruksminister och en kort tid, sommaren 1936, statsminister. Här, i sina hemtrakter, har han fortfarande en hedersplats nära kyrkporten. Rika personer har alltid strävat efter att kontrollera sitt eftermäle. ”Husägare” är en titel som förbryllar. Den återfinns på tre, fyra av gravstenarna. Antagligen handlade det om att betona att den avlidne visserligen inte ägde jord, men ändå inte var vilken slashas som helst utan en person med ägarintresse i lokalsamhället.
Vad kommer det att stå på gravstenarna när dagens yrkesverksamma generationer gått ur tiden? Chief Financial Officer? Community Engineer? Influencer? Bostadsrättsinnehavare? Knappast, väl? Jobb- och bostadskarriär är centrala i den bild en modern medelklassmänniska vill visa upp för omvärlden. Men i dag måste ett lyckat eftermäle rymma så mycket mer; allt det man gärna lägger ut på sitt Instagramkonto.
Hur många av oss kommer ens att vila under en gravsten? Lusten och möjligheterna att individualisera den egna döden kommer sannolikt att öka. Digitaliseringen erbjuder redan nu goda möjligheter till fortsatt självinscenering också efter döden. Kanske kommer vi att kunna skaffa oss ett slags virtuellt evigt liv som avatarer och likt Lejonkungens pappa fortsätta att ge våra efterkommande goda råd om hur de ska hantera ränteläget och de trassliga relationerna med sina bonussyskon. Att lämna efter sig underlag till en minnestext för nätpublicering är bara en liten, men inte oväsentlig, del i bygget av ett tillfredsställande eftermäle. På Beyond the Dash, en amerikansk sajt om och med dödsrunor, listas ett antal anledningar till att människor skriver sina runor själva. Man kan vilja formulera en tröstande hälsning till sina anhöriga. Man kan använda skrivandet som en övning i självreflektion. Man vill förmedla och bevara insikter som man tycker sig ha vunnit under sitt liv. Man kan vilja föregripa och avväpna förtal eller attacker som man förväntar sig efter sin död. Man kan vilja ta kontroll över sitt eftermäle: ”När du skriver din egen berättelse kan du bestämma vad som ska finnas med i den och hur din livshistoria ska presenteras både för dem som kände dig och för dem som inte gjorde det.” I texten på sajten talas det om ”selfie obituaries” och ”auto obituaries”, selfierunor och autorunor. Det är beteckningar som förankrar fenomenet i bredare samtida kulturella strömningar: fixeringen vid det egna jaget och det intryck det gör på omvärlden ////// Robert G

Photojournalism, or photojournalism, is a special form of journalism, it is about the collection, editing and presentation of news material for publication or broadcast, which creates images to tell a news story. These days, only still images, in serious news reporting, are usually referred to. Photojournalism has been an important part of newspaper reporting since the infancy of photography. Robert Rggus G "freelance photographer" is one of those reasons in the present

 Images is subject to copyright/Malmö/Sweden/Street Scen ©Photo:Robert G

Inga kommentarer: